Bode, Johnny (1912-1983)


Foto från: Wikipedia

Johnny Bode, född 6 januari 1912 i Falköping, död 25 juli 1983 i Malmö, var en svensk kompositör och sångare. Bode har av många beskrivits som en amoralisk mytoman och enfant terrible. Trots att han gjorde sig socialt omöjlig under stora delar av sitt liv har han postumt fortsatt att väcka uppmärksamhet, inte minst på grund av skivan Bordellmammas visor, vilken gjort att han anses som en förgrundsgestalt inom den så kallade könsrocken.
Skivartist under 1920- och 30-talen
Efter sin skivdebut vid 17 års ålder sjöng Bode in hundratals låtar på 78-varvare, ofta egna kompositioner. En av hans mer kända sånger är "En herre i frack", vilken han skrev tillsammans med Hasse Ekman, vars far Gösta Ekman d.ä. sjöng in 1935 och senare bland annat Jan Malmsjö haft på repertoaren. Den sista 78-varvsskivan med Bode som sångare spelades in 1942. Hans levnadsöde hör till de mest otroliga i svensk musikhistoria; gång på gång lyckades han resa sig och på nytt bygga upp en karriär, bara för att själv så småningom rasera den igen. Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i dåtidens nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev via Hasse Ekman, som var hans klasskamrat i Södra Latin, god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis. Han smet från oräkneliga mängder hotellnotor och blev bannlyst på många av stadens krogar. Bland alla småbrott Bode var delaktig i finns bland annat stöld av dyra mattor och förskingring genom falska checkar.
Bodes skenande leverne ledde flera gånger in honom i kriminalitet och efter flera bedrägeriaffärer blev han till slut omyndigförklarad och dömd till vård på mentalsjukhus, vilket främst blev Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö. Han blev i samband med detta tvångssteriliserad.
Johnny Bode och nazismen
Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode blev snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underbefälsgrad som plåster på såren.
Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin revy Tingel-Tangel, vilken var starkt kritisk till nazismen, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han sedan under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv. Strax därpå reste Bode till Norge, där han satte upp en revy åt den norska Quisling-regimen. Bode lovade vitt och brett och levde lyxliv i Oslo. Några av sångerna han nu skrev ansågs i Sverige som sverigekritiska, bland annat sången "Har du hört vad svensken sier?". Detta retade ytterligare svensk artistelit och media. Det var mycket svårt att få tag på artister som ville ställa upp i revyn. Ingen ville svärta ner sitt rykte. Själv sjöng Bode kupletter och imiterade Churchill, till nazisternas glädje. Efter ett tjugotal föreställningar fick revyn ställas in då publiken uteblev. Till slut gjorde sig Bode omöjlig även i Norge. Han drack för mycket, lurade för många, stal och brast i sin respekt för herrefolket. Till slut blev Bode plötsligt gripen av Gestapo och fick sitta fem veckor på det ökända koncentrationslägret Grini. Han var lite svävande anklagad för att vara en "suspekt person". Själv hävdade Bode att han smugglat ut hemliga uppgifter till Sverige. Bodes välkända mytomani gjorde att ingen trodde honom. Till slut utvisades han till Sverige.
Försök till en ny karriär i Sverige
Efter kriget försökte Johnny Bode på nytt bygga en karriär i Sverige, men det var först omöjligt. Han var bannlyst av både skivbolagen och radion. Han försökte använda många olika pseudonymer för att dölja sitt numera omöjliga namn. Den vanligaste pseudonymen var Johnny Delgada, men han använde vidare bland annat namnen Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles, och många fler. Mest energi lade nu Bode på att tonsätta dikter av Nils Ferlin. Det var dock mycket svårt att framföra dem. Pressen var duktig på att spåra upp honom bakom alla pseudonymer och flera föreställningar fick ställas in när lokaluthyraren fick reda på att det var Johnny Bode som skulle uppträda.
Ibland lyckades han dölja sitt namn och han skrev bland annat filmmusiken till den första filmen om Åsa-Nisse och han skrev religiösa sånger till Lapp-Lisa. År 1945 träffade han sin blivande fru, Kerstin Hansson, hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson på Sjöbergs säteri, några kilometer söder om Tenhult. De gifte sig i Jönköping i slutet av 1946 och Kerstin kom att bli ett stort stöd för Bode under dessa jobbiga år. Bode frågade sig ofta varför Zarah Leander blivit förlåten så snabbt i Sverige, men inte han. 1950 gav han ut "ockupationsromanen" Dö i tid, en bok som enligt baksidestexten handlar om "en man, som inte drar sig för någonting för att tillfredsställa sitt maktbegär och sina erotiska excesser" samt (med versaler) avslöjande av "nazisternas fynd av små vansinniga dvärgmän med ap-utseende, som användes som påtryckningsmedel om inte patrioter bekände vad de visste eller inte visste. Då hetsade man de små vansinniga apdvärgarna tydligen på fruar eller döttrar."
Textutdrag från: Wikipedia

KRIMINAL- och ÄVENTYRSLITTERATUR:
1950 - Dö i tid (Stockholm: Viktoriaförlaget)